Women, men and everything in between : - A study about osteological and archeological sex determination on fragmented skeletons

The methods of sex determination through skeletons or through objects in graves has been used on and off since the nineteenth century. Most of the osteological methods are however developed on intact bones, and the archaeological method assume that jewelry is female associated and weapons are male associated. A tendency to choose the archaeological sex determination above the osteological sex determination can be spotted as well. The study examines how the osteological sex determination methods could be used on fragmented skeletal remains, and question the archaeological sex determination method with a gender perspective. This will be achieved by analyzing thirteen graves from a burial ground in Lekarehed, Lärbro parish (socken), Gotland. The skeletal remains were excavated in 1878 and 1951 and is dated to late Bronze age–early Iron age and the Viking age. The aim with this study is to get a deeper understanding of how the methods can be used, and to shed light on the stereotypical view on femininity and masculinity that exists. The aim is also to emphasize that the most important and most interesting information comes from the discussion of the problems that exist in these methods, and that the most important thing is not to decide what is feminine or masculine, or to choose one method in front of the other. The analysis resulted in one certain, four uncertain and eight graves without sex determination regarding the osteological method, and two certain, one uncertain and ten graves without sex determination regarding the archaeological method. In the discussion, the problems with putting the woman and the man as pairs of opposition is brought up, because it excludes the graves that cannot be put in one of these two categories. The objects in the graves can represent something other than sex as well, for instance age or status. The cooperation between the osteologist and the archaeologist is important for the knowledge to evolve and to carry on. By looking at the material in a new way, new insights will perhaps come forth. Denna uppsats handlar om hur det går att använda osteologiska och arkeologiska könsbedömningsmetoder på ett fragmenterat skelettmaterial. Metoderna som används för den osteologiska könsbedömningen är ofta, om inte alltid, utvecklade på intakta ben, och när det gäller fragmenterade ben blir könsbedömningen svårare att utföra. Den arkeologiska könsbedömningen är en könsbedömning gjord via föremålen i gravar och utgår kortfattat ifrån att vapen är manliga och smycken är kvinnliga. Den granskas här genom ett genusperspektiv som ifrågasätter synen på kvinnligt och manligt och hur de tankarna överförs till forntiden. Det finns också problematik i hur osteologin och arkeologin stämmer överens med varandra. För att undersöka problematiken har ett skelettmaterial på 13 gravar från ett gravfält i Lekarehed, Lärbro socken, Gotland analyserats. Resultatet för den osteologiska könsbedömningen blev en säker, fyra osäkra kön och åtta stycken utan könsbedömning. Resultatet för den arkeologiska könsbedömningen blev två säkra, en osäker och tio utan en könsbedömning. Slutsatserna i uppsatsen är att de osteologiska och arkeologiska könsbedömningsmetoderna blev problematiska. Den osteologiska på grund av de fragmenterade benen och svårigheter inom den morfologiska metoden. Den arkeologiska på grund av att det inte fanns könsindikerande föremål i många gravar och även på grund av vad vi sätter in i kvinnligt och manligt associerade föremål. Där både en osteologisk och en arkeologisk könsbedömning fanns, stämde de överens med varandra. Det betyder dock inte att de inte ska problematiseras, eftersom vi inte vet om forntidens människor tyckte att smycken var kvinnliga och vapen var manliga. Vi vet inte heller om föremålen representerar kön, eller vad föremålen hade för användningsområde. Det blir också svårt att dra slutsatser om hur individerna i Lekarehed såg på kvinnligt och manligt, eftersom resultaten av könsbedömningarna i många fall var bristfälliga, och för att gravfältet representerar olika tidsperioder. Ny kunskap kan uppkomma om vi slutar att sätta kvinnan och mannen som motsatspar, och är öppna för en annan syn på genus som inte representerar dagens (västerländska) samhälle, eftersom de gravarna som hamnar utanför de två kategorierna blir osynliga. Det är viktigt att osteologen och arkeologen samarbetar, och inte väljer den ena metoden framför den andra, eftersom den mest intressanta informationen och kunskapen kommer utifrån diskussionen av problematiken, och vilka nya aspekter som kan tillföras om vi inte förutsätter att forntidens människor såg på kvinnligt och manligt på det sättet som det finns en tendens till idag.