Materiell processledning : Genom ett förstoringsglas

Den materiella processledningen utgör ett officialintrång i parternas dispositionsrätt och är ett inkvisitoriskt element i en processform som annars präglas av kontradiktionsprincipen. Mot bakgrund av att institutet är främmande för den kontradiktoriska processformen uppkommer naturligt frågan om varför institutet skall existera. Den materiella processledningen syftar till att avhjälpa parts fel och brister vid utformandet av sin talan. Processledningen delas traditionellt in i en formell och en materiell del. Denna indelning ter sig främmande, då såväl den formella som den materiella processledningen syftar till att handläggningen av rättegången ska fungera på bästa möjliga vis, varför den egentliga gränsen mellan instituten då suddas ut. Dispositionsprincipen skall utgöra den dominerande delen av en rättegång. Processledningen skall verka som ett komplement därtill för att rätten, i första hand, skall kunna effektivt föra fram en talan till avgörande och prövning av det som parten vill ha prövat. Däri ligger en processekonomisk aspekt. Onödiga resurser skall inte spenderas på att pröva processmaterial som förebringats i onödan. Rätten kan bedriva processledningen såväl i syfte att berika som för att begränsa processmaterialet. Av dessa två är rättens aktivitet att begränsa processmaterialet den minst kontroversiella. Vid berikande av materialet kan rättens aktivitet övergå till materiell rådgivning, dvs. att parten får konkreta materiella råd om hur denne skall utforma sin talan. Sådant resultat går stick i stäv med målsättningen för materiell processledning. Den materiella processledningen kan bedrivas med avseende på parts yrkanden och grunder, åberopanden samt bevisföring. Den här uppsatsen har framförallt avhandlat frågan om materiell processledning avseende parts yrkanden. Det klara fallet i vilket rätten bör bedriva processledning är i den händelse part brister språkligt sett vid utformandet av sitt yrkande. Vid sidan av detta kan frågan om processledning komma upp ifråga om processuella och materialrättsliga spörsmål. Processledning bör bedrivas i de fall det kan vara fråga om avhjälpbara processhinder, i annat fall inte. Ifråga om materialrättsliga brister ter sig processledningsfrågan i dessa fall som en aning paradoxal. Processledningen har nämligen en större prägel av lämplighet snarare än legalitet. Eftersom det krävs relativt stora misstag från rättens sida för att frågan om domvilla eller rättegångsfel ska komma ifråga och processledning ifråga om materialrättsliga brister i första hand, blir gränsen för vad som är tillåten och inte tillåten processledning aldrig tydligt utredd. Den rådande hållningen vad gäller processledningen blir således att den konkreta situationen från fall till fall blir vad som får styra omfattningen och förekomsten därav. Detta får dock som konsekvens att processledningen tillämpas inkonsekvent och med ett inte alltför litet inslag av godtycklighet i bedömningen av vad som är lämplig processledning och inte