Ålder som diskrimineringsgrund i arbetslivet

Åldersdiskriminering är en relativ nykomling inom fältet av likabehandling. Vid årsskiftet infördes ett förbud mot åldersdiskriminering där ålder inte ensamt får utgöra en särbehandling av en arbetstagares rättigheter. Trots förbudet finns avsevärt många undantag. Detta innebär att ett missgynnande i vissa sammanhang inte utgör en förbjuden diskriminering, utan inom olika ramar kan rättfärdigas. Vissa av de svenska bestämmelserna, i både lag och kollektivavtal, har inte reviderats efter inrättandet av den nya lagstiftningen vilket torde innebära att de regler som är åldersrelaterade faller in under de godtagbara undantagen. Vid en närmare granskning kan ändock en form av diskriminering komma att ske i praktiken. Denna studie belyser åldersdiskrimineringsfrågan inom arbetslivet, specifikt avseende på utvalda områden. Fokus ligger på att försöka utröna under vilka förutsättningar som missgynnanden av ålder kan rättfärdigas vad gäller rekrytering, lön, semester och pensionsavgång. Ålder som diskrimineringsgrund har från början sin rättsliga utgångspunkt från EG-rätten men är även nu en del av den civilrättsliga lagstiftningen inom svensk rätt. Kollektivavtal som utgör en väsentlig del av den svenska arbetsmarknaden har i mångt och mycket bestämmelser som är åldersrelaterade vilket gör det intressant att ställa dessa mot ålder utifrån en likabehandlingsprincip. Ålder skiljer sig från övriga diskrimineringsgrunder och efter EG-domstolens upphöjande av ålder till en allmän rättsprincip, i Mangold-målet, har debatten kring åldersdiskriminering tagit fart och olika tolkningar av ett sådant förbud har inbringat olika infallsvinklar