Sjukskrivningskoordinerande sjuksköterskors erfarenheter av arbetet med att stärka sjukskrivnas självförmåga

Bakgrund: Sverige är ett av de länder som har högst sjukfrånvaro och för att minska den, med dess konskekvenser för individen och samhället, inrättades Sjukskrivningsmiljarden. Det gav hälso- och sjukvården ökade möjligheter att med sjukskrivningskoordinatorer effektivisera rehabiliteringen av de sjukskrivna. Den sjukskrivne upplever konsekvenser ur flera aspekter, inte minst avseende livskvaliteten. Sjukskrivningslängden står i direkt samband med den sjukskrivnes självförmåga till rehabilitering och desto längre sjukperioden är desto svårare är det att återgå till arbetet. Studier, såsom den av Noordik et al. (2011), menar att om den sjukskrivne upplever ett stöd från omgivningen stärks självförmågan och därmed ökar möjligheten till rehabilitering och återgång till arbetet. Syfte: Studiens syfte var att beskriva sjukskrivningskoordinerande sjuksköterskors erfarenheter av arbetet med att stärka sjukskrivnas självförmåga. Metod: Genom en kvalitativ design genomfördes semistrukturerade intervjuer med åtta sjukskrivningskoordinerande sjuksköterskor. Intervjuerna analyserades med hjälp av manifest innehållsanalys. Resultat: Tre kategorier framkom i resultatet. Kategorin Koordinatorns behov och förutsättningar för att kunna stärka den sjukskrivnes självförmåga belyser de kunskaper och faktorer som möjliggör ett stärkande av den sjukskrivnes självförmåga. Det är bland annat av värde att koordinatorn besitter kunskap om Försäkringskassans regler och att den egna yrkeserfarenheten som sjuksköterska används i mötet med den sjukskrivne. Förhållandet mellan koordinatorn och den sjukskrivne beskriver vikten av en helhetssyn, att vara tillgänglig för den sjukskrivne och risken med att göra för mycket. Den tredje kategorin Genomförande av arbetet som koordinator handlar om erfarenheter kring hur koordinatorn utför sitt arbete. Faktorer som beskrivs är att motivera den sjukskrivne, hjälpa denne finna en begriplighet och koordinatorns samarbete med andra aktörer. Slutsats: Koordinatorer betonar vikten av den sjukskrivnes självförmåga och för att kunna stärka denne behövs en relation som grundar sig på tillit. Helhetsperspektivet gör att koordinatorn kan anpassa insatserna vilket möjliggör en individanpassad rehabilitering och återgång till arbete.Background: Sweden is one of the countries with the highest sick leave and in order to reduce it, with it´s consequences för the individual and the society, the Swedish government did a financial investment called Sjukskrivningsmiljarden. This increased the ability to, due to the coordinators function, increase the efficiency of patients’ rehabilitation process. Being on sick leave has consequences for patients in many areas, not least the quality of life. The length of sick leave is dependent upon patients´ self-efficacy concerning rehabilitation and returning to work. Research, such as Noordik et al. (2011), also indicates how patients´ self-efficacy can be strengthen by the support from the coordinator and thereby increase the capability to rehabilitation and return to work. Aim: The aim of the study was to describe the sick leave-coordinating nurses’ experiences of strengthening self-efficacy in patients on sick leave. Method: A qualitative approach was used and data was collected by semi-structured interwievs. Eight sick leave-coordinating nurses participated and interviews were analysed with manifest content analysis. Results: Three categories resulted. The category Needs and conditions of the coordinator in order to strengthen the self-efficacy of the patient on sick leave describes the knowledge and factors needed to increase the patients self-efficacy. It is, among other things, important that the coordinator has knowledge in how the social insurance system works and that the coordinator uses her professional experiences as a nurse in contact with patients on sick leave. The relationship between the coordinator and the patient on sick leave describes the value of adopting a holistic perspective, to be available for the patient and the immanent risk of doing too much for the patient. The last category, Conducting the tasks of the coordinator, illustrates perceptions of how the coordinator conducts her work. Coordinators described how to motivate patients; how to support the patient to find comprehensibility; and how coordinators cooperate with other stakeholders. Conclusion: Sick leave-coordinators emphasizes the importance of the self-efficacy of the patient on sick leave. A relationship based in thrust is needed to strengthen the patients self-efficacy. The holistic perspective proposed by the coordinators opens opportunitites to individually adapt each patient´s the process of rehabilitation and return to work