Maximal och uthållighets styrka samt hoppförmåga i hoppben kontra icke-hoppben hos kvinnliga handbollsspelare i elitserien

Inledning: Ny statistik visar att handboll är den lagidrott med störst förekomst av skador. Många kliniska studier beskriver svårigheterna med att veta när en spelare säkert kan återgå till idrott efter skada. I dagsläget jämförs det skadade benet med det friska vad gäller exempelvis muskelstyrka vid återgång till idrott. Det som i dagsläget är oklart är om det hos handbollsspelare är lämpligt att använda det friska benet som kontrollben. Syfte: Syftet var att undersöka hypotesen att kvinnliga handbollsspelare på elitnivå är starkare och har en bättre funktionell förmåga i sitt hoppben kontra icke- hoppben. Metod: En kvantitativ hypotesprövande tvärsnittsstudie utfördes där totalt 11 friska kvinnliga spelare i elitserien i handboll deltog. Deltagarna utförde vid ett tillfälle tre olika enbenstester vilka var sittande knäextensionsstyrka en repetition maximum (1 RM), enbensuppresning från box 30 sek samt enbenslängdhopp. Resultat: Deltagarna visade signifikant större styrka i hoppbenet kontra icke hoppbenet i knäextension 1 RM (p=0,03). Inga signifikanta skillnader kunde däremot påvisas mellan hoppben och icke-hoppben i enbensuppresning (p= 0,53) eller enbens längdhopp (p= 0,31). Slutsats: Studien visar att kvinnliga handbollsspelare är signifikant starkare i sitt hoppben kontra icke-hoppben i knäextension. Vid bedömning av muskelstyrka i samband med återgång till idrott efter knäskada på hoppbenet bör därför strängare kriterier än idag användas, förslagsvis 100 procent av icke-hoppben. Vid enbensuppresningstest och enbens längdhopp noterades inte några signifikanta sidoskillnader mellan hoppben kontra icke-hoppben, vilket gör att standardkriteriet, 90 procent förmåga jämfört med friskt ben bedöms vara tillräckligt för dessa test. Nyckelord: Enbenstest, Lagidrott, Sidoskillnader, Återgång till idrott Introduction: New statistics show that handball has the highest incidents of injuries in comparison to other team sports. Many clinical studies describe the difficulty of knowing when a player can safely return to sports after an injury. The meisurment in muscle strength before returning to sports is today a comparisment between the injuried leg and the healthy leg. It is rather unclear wether it is appropriate to use the healthy leg as the control leg when it comes to handball players. Purpose: The purpose of this study was to examine the hypothesis whether elite female handball players are stronger and have better functional capability in their jump leg compared to the non-jump leg. Method: A quantitative hypothesis examining study of 11 female players in the swedish handball premier league. Participants performed three different one leg tests each. These where, maximum strength seated knee extension using one repetition maximum (1 RM). One leg raised from a box for 30 seconds and one leg horizontal jump. Results: The participants had significantly greater strength in the jump leg versus the non-jump leg in the knee extension at 1 RM (p= 0.03). However no significant differences could be found between the jump leg and the non-jump leg in one leg raises (p=0.53) and in the one leg horizontal jump (p=0.31). Conclusion: This study has shown that female handball players are significantly stronger in their jump leg compared to the non-jump leg in knee extension. In assessing muscle strength associated with returning to the sport after an knee injury in the jump leg there should be a stricter criteria used. For example a 100 precent of the non-jump leg. The tests of the one leg raises and the one leg horizontal jumps found no significant differences between the jump leg and the non-jump leg. This results in the standard criteria of the 90 precent capacity comparing the injuried leg and healthy leg and therefore would be concidered sufficient enough for these tests when returning to sports. Keywords: One leg tests, Team sports, Side differences, Return to sport