I svåraste laget eller hur bra som helst? Konstruktionsbaserad andraspråksundervisning i praktiken.

Det talas en hel del om konstruktionsgrammatikens relevans för andraspråksinlärningen. Den här uppsatsen handlar om praktisk tillämpning av konstruktionsgrammatik i klassrummet. Finns det några pedagogiska vinster med att arbeta konstruktionsgrammatiskt i andraspråksundervisningen? På vilket didaktiskt sätt är det mest fördelaktigt att gå till väga? Är olika konstruktioner lättare respektive svårare än andra? För att besvara frågorna ovan fick en grupp vuxna andraspråksinlärare under två tillfällen arbeta med konstruktionsbaserade övningar på sin ordinarie svenska som andraspråkslektion. Informanterna studerar på olika stadier, från grundskolenivå, årskurs nio, upp till årskurs tre på gymnasiet. Materialet de arbetade med baserades på två olika konstruktioner som presenterades utifrån två olika didaktiska metoder här kallade typfalls- och mönsterigenkänningsmetoden. Efter övningarna testades informanternas reception och produktion av de aktuella konstruktionerna. I uppsatsen redovisas kvalitativa observationer av fördelar och utmaningar med det konstruktionsbaserade undervisningsmaterialet och kvantitativa resultat på testen. Dessutom jämförs utfallet mellan de olika tillfällena och med de få tidigare studier på området som finns. Konstruktionerna som undervisningsmaterialet i studien bygger på är hämtade ur databasen Svenskt konstruktikon (Lyngfelt m.fl. 2014), en språkteknologisk och pedagogisk resurs som utvecklas vid Göteborgs universitet och som är fritt tillgänglig via Språkbanken.se. Under studiens gång framkom intressanta resultat som skulle kunna tala för konstruktionsgrammatikens relevans inom andraspråkundervisning. Exempelvis var de utprovade konstruktionerna, i synnerhet en av dem, både lätta att förstå och att använda oavsett vilken didaktisk metodik som användes vid genomgången. Efter en kort genomgång klarade de flesta informanterna både att förstå betydelsen och att producera egna exempel som lät idiomatiskt korrekta. Dessutom visade studien att det fungerar väl att arbeta konstruktionsbaserat i en inlärargrupp där deltagarna är på olika stadier. Materialet gav utrymme för meningsfull och nyttig språkträning för alla informanterna. De mest avancerade inlärarna laborerade med olika varianter av konstruktionerna och diskuterade användning och betydelse. De inlärare som studerar på en mer grundläggande nivå var också engagerade under genomgångarna och trots att deras egna exempel inte alltid blev korrekta fick de användbar språkträning utifrån sina förkunskaper