Kvinnors berättelser gör motstånd mot den politiska maktens definition av begreppet utanförskap

Begreppet utanförskap har hörts i den politiska debatten sedan 2006 då den borgerliga Alliansregeringen lanserade termen för att prata om människor utan arbete. Syftet med uppsatsen är att kritiskt granska den politiska diskursen kring begreppet utanförskap i mötet med kvinnors berättelser från ett så kallat utanförskapsområde. Med narrativ metod lyfts kvinnornas berättelser fram vilkas röst fungerar som motståndsberättelser mot den diskurs som ges makt och hörs i Sverige idag. Kvinnornas berättelser bryter upp en stereotyp bild av människor i ”utanförskapsområden” som en passiv homogen grupp som står utanför samhället på grund av arbetslöshet. Berättelserna synliggör istället engagemang, självständighet, gemenskap och motstånd. Slutsatsen blir ur ett postkolonialt synsätt att utanförskapsbegreppet och den politiska diskursen kring termen blir den retorik som förespråkare för en essentiell syn, ett kolonialt arv och en tanke om nationell gemenskap, håller fast vid för att kunna utöva makt mot ”andra” i ett uppdelat samhälle. Kvinnornas berättelser visar istället på ett helt annat perspektiv, ett komplext mönster av olika typer av gemenskap och tillhörighet i ett transkulturellt samhälle där nationalstatens gemenskap och ”innanför” eller ”utanför” på grund av arbete eller arbetslöshet är en alldeles för enkel analys av samhället.