Samhällsbärarna

I Sverige har vi lagstadgad rätt att påverka vår arbetsmiljö, det kan t.ex. innefbära höj och sänkbara skrivbord och ergonomiskt riktiga kontorsstolar. Inom de flesta yrken anses detta som en självklarhet och grundtanken är att genom anpassade arbetsplatser minska förslitningsskador och i längden även höga kostnader för sjukskrivningar samt bidra till mer välmående personal. Inom vissa yrken är detta inte lika självklart utan där verkar man istället räkna de kortsiktiga kostnaderna snarare än det långsiktiga välbefinnandet hos sina anställda. I samma land där vissa av oss sitter och “rattar” in rätt höjd på våra kontorsstolar sitter en annan yrkeskår snett i sina bilar, vandrar runt med skavande arbetsredskap och sliter ut sina kroppar i förtid. En enkel förklaring är att skylla på att arbetsmomenten skiljer sig och att det inte går att applicera på samma sätt. Snarare borde man istället se det på motsatt sätt och istället prioritera de yrkena. Inom poliskåren, vilken denna rapport innefattar, råder den sistnämnda situationen. Idag pratar vi gärna om mötet mellan medborgare och polis och mycket om vad polisens uniformer uttrycker. Vi ger gärna förslag på ny utformning av uniformen men är inte likna benägna att diskutera deras faktiska arbetssituation. Vi glömmer gärna bort människorna bakom uniformen och klumpar slarvigt ihop dem till enbart “poliser”. Kan en förbättrad arbetssituation ge lyckligare poliser? Kan lyckligare poliser ge ett bättre möte mellan polis och medborgare? Kan ett bättre möte mellan polis och medborgare ge oss ett lite bättre samhälle