Papperslösa och Hannah Arendts reflektion om rätten att ha rättigheter

I kapitlet diskuteras tre tolkningar av Arendt, tolkningar som alla har stöd i Arendts text men som vidareutvecklats på olika sätt av samhällsvetare och filosofer. I den första tolkningen är det bristen på tillgodoseende av mänskliga rättigheter för papperslösa om står i fokus. En viktig anledning till denna brist ligger i kopplingen mellan invandringsreglering och mänskliga rättigheter, att stater insisterar på att personer som inte har rätt att vistas på territoriet ska utvisas (Noll, 2010). I litteraturen om papperslösa betonas detta ofta i termer av att deras situation utmärks av deportabilitet eller utvisningsbarhet (se t.ex. de Genova, 2002). För Arendt (1951: kapitel 9) var det dock inte enbart avsaknaden av statligt (eller annat institutionellt) skydd av rättigheter som var problemet, utan det visar på förlusten av den politiska gemenskapen. Detta för oss till den andra tolkningen av Arendt som handlar om uteslutning från möjligheten till politiskt handlande. Avsaknad av skydd för rättigheter innebär att personer utesluts från det sammanhang, den politiska gemenskapen, där tal och handling har betydelse, där det som en person gör kan ses av andra och påverka dem, där det som sägs kan höras av andra och utgör anledning för dem att också tala. I anslutning till antikt politiskt tänkande menade Arendt (1958) att det är den politiska gemenskapen, det vi idag oftast kallar för staten, som utgör detta sammanhang där tal och handlande har betydelse. Är vi inte del av denna gemenskap är vi inte i egentlig mening politiska varelser (politiska djur) utan enbart levande, biologiska varelser. Det senare delar vi med andra levande varelser, exempelvis djur, men det är inte denna biologiska existens som gör människor särskilda. Istället är det specifikt mänskliga att människan är ett politiskt djur, har förmågan att tala och handla tillsammans med andra