Den försäkrades räddningsplikt och möjlighet att erhålla ersättning för räddningskostnader

I en försäkringsavtalssituation har försäkringstagaren dels en huvudförpliktelse att betala försäkringspremien, dels ett antal biförpliktelser att ta hänsyn till för att försäkringsersättning skall komma att utbetalas. En av dessa biförpliktelser är räddningsplikten, vilken skall beaktas vid ett eventuellt försäkringsfall. Räddningsplikten innebär att den försäkrade åtar sig, genom avtalsingåendet, ett visst ansvar för att efter förmåga ingripa när ett försäkringsfall har inträffat eller befaras vara omedelbart förestående. Passivitet i dessa situationer kan leda till nedsättning av försäkringsersättningen. Räddningsplikten kommer till uttryck i 4 kap. 7 § samt 8 kap. 13 § FAL. Vid uppfyllelse av räddningsplikten kan den försäkrade vara tvungen att vidta räddningsåtgärder. Om den försäkrade i försäkringsfallet lyckas begränsa skadan kan ersättning betalas ut även för de extra kostnader som har drabbat den försäkrade vid begränsningen av skadan. Kostnaderna för dessa räddningsåtgärder ersätts enligt 6 kap. 5 § samt 8 kap. 13 § FAL. I denna uppsats diskuteras vilka begränsande åtgärder som bör vidtas för att räddningsplikten skall anses vara uppfylld och hur snabbt dessa åtgärder bör vidtas. Vidare diskuteras vilket syftet räddningsplikten har och vem som skall uppfylla plikten. Utöver detta diskuteras motiven bakom regeln om ersättning för räddningskostnader och vad som grundar rätten till ersättning för räddningskostnader