Cyber rave

Planet ligger bara ett stenkast in i f d Östberlin, vid foten av en kyrktornshög skorsten. Innanför de gamla fabriksportarna reser sig tegelfasader upplysta av svartvita ljusprojektioner. Ingången till klubben döljs bakom ett montage av tygstycken, ett blåglittrande ljusflöde ger illusionen av strömmande vatten. Vi är ett femtontal svenskar som rest ner för att kolla den berlinska ravescenen. Ungdomarna är eniga, Planet är den bästa houseklubben de varit på. När Cosmic Baby, musiker och deejay, gör sitt bejublade framträdande vid fyratiden på morgonen är det uppemot två tusen i lokalen. Scenen är ganska stor, knappt en meter hög, och publiken kan dansa både framför och vid sidan om den ytterhörna där ”instrumenten” är uppställda. Från det kraftfält som Cosmic utgör strömmar mäktiga syntklanger: maskinljud, radiosignaler, kosmiskt luftbrus, ibland låter det som Bach och Satie på en gång. Alla dansar. Basen är tung och drivande, utöver den sveps vi in i en tät väv av olika rytmer. Efter någon halvtimme går Solen upp. Med en flakliknande hatt av uppblåst neongul plast, typ badring, snett placerad över pannan, roterar hon över scenen. Runt den helt svartmålade kroppen virar sig en likaledes uppblåst gul spiral. Endast läpparna lyser orange som på en negress i en minstrelshow. Efter att ha fullföljt sin bana av klassiskt eleganta piruetter går Solen ner bakom scenen. Någon stund senare visar sig fyra himlakroppar; en violett, en ljusgul, en blå, en grön. Spotlights med UV-ljus får färgerna att lysa. Månen bär en stor ljusgul boll runt kroppen och Jorden är grön med radioantenner. De två andra minns jag inte för vid det laget är jag helt inne i dansen. Himlakropparna som snurrar på scenen lägger en kosmisk dimension till det som utspelar sig på dansgolvet – cyberspace flyger det genom mitt huvud