Högt och lågt inom kulturen : Moderniseringsprocessen och de kulturella hierarkierna

Det finns sedan länge en grundläggande klyfta inom den västerländska kulturen. Å ena sidan har vi en ”högre” kultur, å den andra en ”lägre”. Den lägre kulturen, det är den ”populära” eller icke-officiella kulturen: den som föraktas av samhällets smakdomare, den som inte uppmärksammas på tidningarnas kultursidor, den som inte får priser eller utmärkelser, den som man inte får möta i skolorna. Ändå är det denna kultur som är den dominerande, kvantitativt sett. Den högre kulturen däremot, det är den ”seriösa” och officiella kulturen: den som betraktas som vårt ”kulturarv” i läroböcker och historiska framställningar, den som får pengar av Statens kulturråd, den vars upphovsmän sitter i akademier och sällskap och belönas med stipendier och Nobelpris. Den omfattas av en minoritet men en viktig sådan: hit hör den grupp som i kraft av sin kulturella position har makten över den offentliga smaken. Då och då flammar det upp debatter om den lägre kulturen; man gör Alice Cooper till syndabock för ungdomsvåldet eller försöker mota bort Jackie Collins från kultursidorna. Debatternas funktion tycks vara att markera skiljelinjen mellan högt och lågt - och kanske flytta den en smula. Att gränsen alltjämt existerar är emellertid tydligt, även om det finns tecken på att den håller på att luckras upp av mångfalden och de snabba kulturella förändringarna i vårt senmoderna mediesamhälle. Hur länge har den egentligen funnits? Och hur har den uppstått? Det är om detta som det följande skall handla. Framställningen är indelad i två huvudavsnitt. I det första, där den kulturella utvecklingen i Västeuropa (och i synnerhet i Frankrike) från medeltidens slut och fram till början av 1800-talet står i centrum, handlar det om framväxten av en klyfta mellan den kultur som omfattades av folkets breda lager och den som de övre samhällsklasserna föredrog. I Peter Burkes efterföljd har jag valt att framhäva de generella, gemensamma dragen i utvecklingen, väl medveten om att det fanns stora skillnader mellan t ex land och stad, mellan olika regioner (framför allt mellan nordvästra, södra och östra Europa), mellan män och kvinnor, unga och gamla samt mellan skilda yrkeskategorier och sociala grupper. Dikotomiseringen förklaras huvudsakligen med hjälp de civiliserings- och disciplineringsteorier som har utvecklats av Norbert Elias, Michel Foucault och deras efterföljare. I det andra avsnittet diskuteras en annan dikotomi: den som under 1800-talet blev synlig inom den härskande kulturen - framför allt inom den borgerliga medelklassens. Här kommer andra teoribildningar till användning: dels Jürgen Habermas' tankar om den borgerliga offentlig-heten och dess upplösning, dels Pierre Bourdieus teorier om den seriösa kulturens successiva autonomisering och uppkomsten av skilda kulturella ”fält” där motsatta ”poler” utövar sin dragningskraft. Viktigt är också Bourdieus distinktionsbegrepp: vår tendens att avskilja oss från andra och samtidigt markera vår kulturella grupptillhörighet genom vår smak, våra ”distinktioner”. Mitt perspektiv är europeiskt, med fokus inställt på Frankrike. Sverige ställs emellertid alltmera i förgrunden ju närmare vår egen tid vi kommer. På ett liknande sätt börjar jag med ett brett kulturellt perspektiv för att så småningom huvudsakligen uppehålla mig vid litteraturen