Lekmannateorier om orsaker till oroligheter och kravaller i samband med stora demonstrationer

As a part of a democratic society political demonstrations take place occasionally, such arrangements are usually carried out orderly and peacefully. However, in some cases such mass events result in confrontations and riots. Most riot research has concentrated on the activists or to some degree the police forces and their actions and strategies. The behaviour of demonstrators or police officers may sometimes, to an outsider appears strange. In order to understand means and measures taken by a group you need to know something about the nature of assumptions, expectations and stereotypes kept by the confronting groups. Each group has implicit theories about the other group. Such naive theories have been called lay theories. These types of theories or assumptions govern peoples’ attitudes and their behaviour. Consequently, in order to understand peoples’ actions it is necessary to take part of their lay theories. This study accounts for lay theories among police officers, traditional demonstrators and post-modern demonstrators, the last group often called autonomous groups. The different groups’ narratives disclose that their lay theories to same degree coincident, but also differ. Probably the character of these differences is an important explanation why riots break out.Sverige har under senare år drabbats av kravaller eller oroligheter i samband med stora manifestationer. Exempel på detta är de s.k. Göteborgskravallerna (Granström, 2002) eller Salemmanifestationerna (Granström, Guvå, Hylander & Rosander, 2005). Forskningen visar att även om demonstranter såväl som polisen har goda uppsåt och en ambition att manifestationerna skall kunna genomföras fredligt, så kan händelserna ändå gå över styr. Stora samlingar av människor, med politiska eller ideologiska syften som urartar och övergår i kravaller innebär stora kostnader för samhället, både ekonomiskt i termer av skadegörelse och kostsamma polisinsatser. Det kan också leda till minskat förtroende för ordningsmakten, för politiker och i slutändan för demokratin. Kunskap om hur de processer som leder till dessa negativa konsekvenser kan vändas till fredsskapande processer är av största vikt för polisen och arrangörer av masshändelser. För grupper som demonstrerar och vill göra sin demokratiska röst hörd eller delta i sportarrangemang, kan kanske ökad kunskap om processerna göra att man inte behöver vara oroliga för att konfrontationer skall uppstå. Tidigare teorier om folkmassans psykologi, med början i Le Bons (1896/1995) beskrivning av folkmassan som en viljelös samling som mycket snabbt kan smittas och dras med i vad som helst, har följts av t.ex. deindividuationsteorier (Festinger, Pepitone & Newcomb, 1952) som bl.a. lyfter fram ansvarslöshet, normlöshet och irrationellt beteende som följd av anonymitet. I tidigare teorier poängteras förlust av personlig identitet och att människor är styrda av anförare. Detta har betraktats som centralt för att förstå folkmassans beteende. Forskning de senaste 10-15 åren har dock visat att dessa teorier inte bara är felaktiga – det kan t.o.m. innebära risk för upptrappning om exempelvis polisen agerar och planerar sin taktik utifrån föreställningen att dessa teorier stämmer. Numera beskriver forskningen inte en folkmassa som förlorat sin identitet, utan man talar istället om att man vid sidan om en personlig identitet också har tillgång till en social identitet. Social identitet är den del av en människas självuppfattning som baseras på tillhörighet till en bestämd grupp (Turner, 1999). I det tillstånd av anonymitet eller upplevelse av anonymitet som deltagare i en folkmassa kan uppleva blir den personliga identiteten otydlig. I denna situation blir det istället lätt att en social identitet blir mer framträdande och styrande för beteendet. Den sociala identiteten kan dock ändras om omgivningen behandlar gruppen på ett visst sätt. Om polisen behandlar demonstranter som om de vore våldsamma, kan demonstranterna mycket väl identifiera sig som våldsamma demonstranter – och bete sig därefter. En viktig aspekt för att förstå människor beteende är således kontexten. Kontexten, dvs. själva situationen är föränderlig och formas i ett dynamiskt samspel mellan konfronterade grupper. Det är detta samspel som skapar den sociala identiteten, och som styr gruppernas agerande. Vad den ena gruppen tror om den andra gruppens intentioner påverkar hur man agerar och det påverkar i sin tur hur den andra gruppen ser på den första och hur den agerar (Reicher, 1996). Den moderna kravallforskningen visar således att det i hög grad är hur olika grupper bemöter och agerar i förhållande till varandra som blir utgångspunkt för såväl fredliga som våldsamma handlingar. Forskningen visar också att det inte i första hand är hur den andra gruppen uppträder som är det viktiga, utan snarare vad man tror om den andra gruppens beteende. Ett enkelt exempel: En grupp upprymda och högljudda, men fredliga demonstranter möter polisen. Polisen uppfattar att gruppen är aggressiv, attackerande och våldsam, liksom att man kan tolka att intentionerna hos gruppen är att vara destruktiv. Denna föreställning ligger då till grund för polisens agerande, som kan innebära en attack mot demonstranterna. Eftersom demonstranterna bemöts som om de vore våldsbenägna så riskerar man också att deras sociala identitet förändras från fredliga till våldsamma demonstranter. Detta i sin tur kan medföra att de också försvarar sig med våld. Därmed bekräftas polisens föreställning om att demonstranterna verkligen var våldsamma. Detta resonemang visar att de förställningar som olika grupper hyser om andra är av avgörande betydelse, vare sig dessa föreställningar överensstämmer med verkligheten eller ej. Man kan säga att gruppens föreställningar är en sorts teorier – lekmannateorier – som hjälper medlemmarna att få en sammanhållen och begriplig bild av verkligheten. Dessa lekmannateorier kan naturligtvis överensstämma med faktiska förhållanden och t.o.m. vara bekräftade av forskning. Men i vissa fall innebär de en skev eller felaktig bild av verkligheten