Att vara...eller inte vara...en immateriell tillgång, det är frågan : - En studie om hur företag redovisar FoU och varför de gör så

Bakgrund och problem: Det som fokuseras är bedömningen av vad som är utgifter för utveckling, om dessa ska aktiveras som en tillgång i balansräkningen eller kostnadsföras löpande, och vad som påverkar redovisningen. Syfte: Syftet med studien är att öka kunskapen om och förståelsen för hur företag redovisar utgifter för FoU. Ett delsyfte är att också förklara varför de redovisar som de gör. Ett annat delsyfte med studien är att undersöka om redovisningen och bedömningen av vad som är FoU påverkas av subjektivitet. Metod: För att uppfylla studiens syfte har en kvalitativ metod med fallstudier som huvudsaklig undersökningsdesign använts. Fyra intervjuer har genomförts, varav tre med för studien intressanta företag som har möjlighet att aktivera utgifter för utveckling i balansräkningen. För att få en kompletterande bild och ett annat perspektiv genomfördes även en intervju med en revisor. Empiri och slutsats: Den främsta orsaken till hur företagen i studien redovisar är vad standarden, IFRS, säger. Med en tillräcklig och övertygande argumentation, så är det ändå möjligt att göra företagsspecifika tolkningar och tillämpningar av principerna i IFRS. Detta genom att exempelvis tillämpa försiktighetsprincipen och väsentlighetsprincipen vid bedömningar av om FoU uppfyller kriterierna för aktivering i IAS 38. Endel företag som redovisar enligt IFRS tillämpar företagsspecifika väsentlighetskriterier för materialitetsgränser som anger ett lägsta belopp för utvecklingskostnader som kan aktiveras. Dessa undre gränser lämnar trots allt ett relativt stort utrymme att inte ta upp utvecklingsprojekt i balansräkningen utan istället kostnadsföra utgifter för utveckling om det är något som företaget önskar. Ingen av de intervjuade personerna i studien anser att språkliga hinder och bristande kommunikation mellan tekniker och ekonomer, har någon inverkan på bedömningen av vad som är utvecklingskostnader eller inte och för värderingen av FoU.Background and problem: The focus lies on the decision and judgment of how to account for R & D in the entities, if it is an intangible asset or not. Aim: The aim with the study is to increase the knowledge of how entities account for R&D. One part of the aim is to also explain why they are doing it in that way. Another aim of the study is to explore if the accounting of the R&D is influenced by subjectivity. Method: A qualitative research method where case studies as the main design has been used. The empirical material has been collected through four interviews. Three of these interviews were made with persons in for the study interesting companies which had the possibility to capitalize development cost in the balance sheet. To have another picture and perspective on the situation one interview was made with an authorized public accountant. Result and conclusion: The foremost reason to how the entities in the study account for R&D is what the standard, IFRS, tells. It is possible to convince with argument to do company specific interpretations and applications of the principles in IFRS. For example this could be done thrue application of the principle of carefulness or of the principle of essential in the judgment and decision if the R&D fulfills the criteria for capitalizing, especially IAS 38, point 57 d. Some entities who account according to IFRS use company specific criterion of essential for materiality which state a lowest amount for development cost to be activated. These lower boundaries for materiality leave a relative big space to the entities not to activate development cost in the balance sheet if that is what the company wish. None of the interviewed persons in the study think that scarce communication between economist and engineers affect the judgment and decision of R&D and if the development cost is an intangible asset