Den nya DNA-lagstiftningen : Ett effektivt utredningsvapen eller ett integritetskränkande kontrollverktyg?

Intresset för detta ämne väcktes genom två massmedialt uppmärksammade brottsutredningar där DNA-provtagning spelade en avgörande roll, mordet på Anna Lindh och den så kallade ”Hagamannenutredningen”. Den nya DNA-lagen säger att om det finns synnerlig anledning att anta att det är för betydelse av utredningen av ett brott får även den som inte är skäligen misstänkt för brott utsättas för provtagning för att underlätta identifiering. Då det inte krävs att personen är misstänkt i utredningen kan detta ses som inskränkande på dennes privatliv och upplevas kränkande. Den nya lagen underlättar polisens möjlig¬heter att utreda brott, men frågan är till vilket pris? För att få svar på bland annat ovanstående fråga har vi studerat lagförslag och motioner för att se hur lagstiftarna resonerat kring införandet av den nya DNA-lagstiftningen. I rapporten återspeglar vi även den samhällsdebatt som avhandlades både av politiker och i media angående avvägningen mellan de utredningsvinster lagändringen innebär och de regler som skyddar en persons integritet. Åsikterna i frågan går vida isär, där en del vill att alla svenskar DNA-registreras medan andra menar att en utökning av lagstiftningen är ett steg mot ett övervakningssamhälle. Ett stort ansvar ligger på dem som stiftar lagar men även på dem som är satta upprätthålla dessa. För att lagstiftningen skall fungera är det viktigt att de människor som verkar i rättssystemet respekterar och efterlever de rättsregler som gäller i samhället