Gestaltning och etablering av Förintelseminnet i Sverige

The Memory of the Holocaust in Sweden The Holocaust monuments erected in Sweden between 1949 and 2009 reflect the shifting but persistent need felt by survivors of the Nazi genocide to mourn their murdered relatives. The survivors who came to Sweden during or after the war needed a place to grieve, but they also sought acknowledgement of their suffering as well as integration into the Swedish-Jewish community. While they once came accidently to Sweden as a result of persecution, over the years they established their lives here and wanted their memories to be integrated into the society in which they lived. The Holocaust, not least through the commitment of the survivors, became a constant reference point in the Swedish-Jewish community, and because the Holocaust was a benchmark in history and acknowledged as such over time, the survivors’ memories were eventually, especially from the 1990s, integrated into the collective memory of Swedish society. The genocide of the European Jews thus also became an important point of reference for the majority of the community. The various Holocaust monuments illustrate how the memory cultures of the minority and the majority slowly approach one another.Artikeln handlar om de monumenten över Förintelsens offer som restes i Sverige mellan 1949 och 1998 och kompletterar och till viss del korrigerar bilden av hur minnet av Förintelsen har vuxit fram i Sverige. Medan vissa menar att Förintelsen inte uppmärksammades alls i Sverige förrän på 1980-talet, visar artikeln att minnesmonument faktiskt restes både direkt efter kriget och under de följande decennierna. Om vi frigör oss från dagens förståelse av Förintelsen och den nu etablerade vokabulären kan vi ta till oss de tidiga verken och därmed få en mer nyanserad bild av hur minneskulturen har förändrats. Därmed kan vi också ge dem som drev monumentfrågan det erkännande som de inte tidigare fått men som de förtjänar. De tidiga monumenten är knappast kända för en bredare krets och syftet med artikeln är att göra fler uppmärksamma på deras existens. De tidiga verken ger framförallt uttryck för de överlevandens behov av att sörja sina anhöriga som blivit offer för nazisternas folkmord. Med tiden och med nya judiska invandrare och flyktingar från kontinenten växte nya behov fram som så småningom ledde till fler monument. Det blir tydligt hur minnena omförhandlas inom den judiska minoriteten som för övrigt inte var en homogen grupp. Parallellt med dessa omförhandlingar etablerades minnet av Förintelsen internationellt som en referenspunkt i historien. Tillsammans med de överlevandes och deras anhörigas engagemang blev Förintelsen en viktig referenspunkt både inom den judiska gruppen och så småningom även i det svenska majoritets­samhället (något som behandlas i del 2)