Ståställningens påverkan på lederna i de nedre extremiteterna : en pilotstudie

Barn med en allvarlig cerebral pares (CP) diagnos har begränsad eller obefintlig förmåga att stå självständigt. Tillståndet medför även en stor risk för subluxation i höftlederna. En befintlig teori bland ortopeder och sjukgymnaster idag är att hjälpmedel för ståträning för barn med CP, såsom ståskal, med höfter i ett abducerade läge kan motverka höftledernas negativa utveckling. Hittills saknas det dock vetenskapliga bevis för denna teori. TeamOlmed Barn & Ungdom tillverkar ståskal med 30 graders abduktionsvinkel enligt teorin ovan. Men kunskaperna inom området är begränsade och företaget önskade undersöka om hypotesen stämmer och hur de biomekaniska förutsättningarna påverkas av ståskalen. Detta examensarbete fokuserar på olika ståställningar i abduktion för en frisk person och dess inverkan i de nedre extremiteterna i syfte att undersöka den befintliga teorin. Rörelseanalyssystemet Vicon Nexus användes för datainsamling och analys av moment kring knälederna. Vid analys av krafterna i höftlederna användes OpenSim, ett simuleringsprogram för det muskuloskeletala systemet i 3D. Resultatet från Vicon visar att knäna har ett inre varusmoment i frontalplanet, vilket är ofarligt för knälederna, i såväl abducerade som vanlig höftposition. Simuleringsresultatet från OpenSim visar att kraftvektorernas riktningar ändras i samband med ändringar av abduktionsvinklar. Detta betyder att kraftvektorernas riktningar i höfterna, uttryckta i femurs koordinatsystem, är snarlika för ståpositioner med olika abduktionsvinklar. Beloppet av kontaktkraften ökade dock med ökande höftabduktionsvinkel. Momenten som uppstår vid olika ståställningar är ofarliga för knälederna och kraftvektorernas riktningar i höfterna är oberoende av abduktionsvinklarna för en frisk person. Den enda skillnaden i höftbelastning med stående i höftabduktion var ökade belopp av höftkontaktkrafter. För att noggrannt kunna utvärdera huruvida en ökad kontaktkraft kan påverka höftens tendens att migrera ur led, samt huruvida liknande observationer finns hos patienter med CP skador i sina ståskal, krävs det vidare studier. Tack vare observationerna av denna pilotstudie kan man ställa mer relevanta studiefrågor kring biomekaniska mekanismer i en större studie med barn med CP-diagnoser