Tvångsåtgärder inom demensvården : En rättsvetenskaplig studie

I denna uppsats har studerats huruvida svensk författning reglerar möjligheterna att företa tvångsåtgärder inom demensvården på särskilda boenden. Fokus har legat på att undersöka huruvida vård- och omsorgspersonal har befogenhet att vidta tvångsåtgärder i sitt arbete mot den demenssjuke och i sådana fall vilken grund denna befogenhet vilar på. Det har även undersökts i fall vårdpersonal inte har stöd i lag att vidta tvångsåtgärder om detta då innebär att rättssäkerheten hotas för den demenssjuke. Vidare har ett försök gjorts att utreda vem som ansvarar för lagbrott om en otillåten tvångsåtgärd vidtagits. Metoden som använts är den rättsdogmatiska metoden för att söka fastställa gällande rätt på området. Fokus har legat på svenska rättsregler och att försöka tolka och systematisera gällande rätt. De källor som använts är främst svensk författning samt delar ur Europakonventionen och Europarådets konvention angående skydd av de mänskliga rättigheterna och människans värdighet med avseende på tillämpningen av biologi och medicin. Övriga källor har även varit förarbeten till relevant lagstiftning samt utredningar för att ge en vidare förståelse av aktuellt rättsläge, även doktrin som har relevans för uppsatsens ämne och syfte har använts. I framställningen presenteras ett case för att exemplifiera och visa på situationer som kan vara problematiska ur både juridisk och etisk synvinkel. Det har ej gått att finna rättspraxis som berör tvångsåtgärder inom demensvården och då tycks detta case bidra med viss verklighetsförankring. I den avslutande delen av uppsatsen analyseras vad som anförts och detta kopplas samman. Rådande rättsläge har uttytts vara att svensk författning saknar reglering avseende tvångsåtgärder mot dementa personer vid särskilda boenden. Den enda befogenhet vårdpersonal har för att ta till en tvångsåtgärd är i fall då nödrätten enligt BrB är tillämplig. Regeringsformen stadgar tydligt att den enskilde är skyddad mot kroppsliga ingrepp och frihetsberövanden och att detta skydd endast kan inskränkas genom lag. Även Europakonventionen stadgar motsvarande skydd och att detta skydd endast får inskränkas genom lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter. Av detta har slutsatsen dragits att vidtagandet av tvångsåtgärder inom demensvården inte bara strider mot vår grundlag utan även mot Europakonventionen. Ytterligare en slutsats som dragits är att rättssäkerheten hotas för demenssjuka personer i och med att det saknas lagstiftning som reglerar möjligheterna för vårdpersonalen att vidta tvångsåtgärder. Vem som då ansvarar för att en otillåten tvångsåtgärd vidtagits har varit problematiskt att besvara. Slutsatsen som dragits är att i fall en vårdpersonal beslutat att vidta en tvångsåtgärd kommer inte denne att svara för lagbrottet. Kommunen kommer istället av Socialstyrelsen få ett krav om att avhjälpa de missförhållanden som råder och i fall då kommunen inte gör detta, hotas denna med ett vitesföreläggande