Anti-terrorlagstiftning och mänskliga rättigheter : En studie av Frankrikes och Storbritanniens anti-terrorlagstiftning och hur den riskerar att kränka Europakonventionen för skydd av mänskliga rättigheter

2000-talet markerade födelsen av en ny sorts terrorism. Sedan dess har Europa fått utstå frekventa terrorattacker vilket resulterat i att länder antagit strängare lagar och kontrollåtgärder för att bekämpa terrorismen. Mot bakgrund av detta är uppsatsens syfte att försöka svara på om strängare anti-terrorlagstiftning i Frankrike och Storbritannien kan medföra omfattande begränsningar i människors grundläggande fri-och rättigheter. Genom att använda sig utav en rättsdogmatisk metod och en komparativ metod har uppsatsen kritiskt granskat internationella konventioner, lagstiftningar, rättsfall, vetenskapliga artiklar och doktrin i syfte att besvara följande frågeställningar; vad krävs för att länder ska kunna deklarera allmänt nödläge och således ha en lagstadgad rättighet att derogera från eller begränsa vissa mänskliga rättigheter? Vilka rättsliga åtgärder gällande preventiv häktning och andra kontrollåtgärder har Frankrike och Storbritannien tagit i syfte att bekämpa terrorism och riskerar dess inskränkningar att kränka artikel 5 EKMR? Hur regleras rätten till icke-diskriminering i artikel 14 EKMR? Uppsatsen har också försökt att svara på om de eventuella begränsningarna av människors rättigheter kan försvaras genom John Finnis rättsteori och tankar om mänskliga rättigheter. Den första slutsatsen som nås i uppsatsen är att terrorism kan utgöra ett accepterat allmänt nödläge enligt artikel 15 EKMR då det uppfyller artikelns rekvisit. Därmed är både Frankrikes och Storbritanniens deklarerande av allmänt nödläge accepterat och lagligt enligt artikel 15 EKMR. Uppsatsens andra slutsats slår fast att Frankrikes och Storbritanniens lagstiftningar gällande preventiv häktning kan utgöra en möjlig kränkning av artikel 5 EKMR då lagstiftningarna saknar kravet på förutsägbarhet. Studien har också påvisat att lagstiftningarna gällande preventiva häktningar riskerar att användas för generella misstankar om terrorism vilket också kan utgöra en möjlig kränkning av artikel 5 EKMR. Uppsatsen sista slutsats är att dessa lagstiftningar riskerar att diskriminera vissa samhällsgrupper om de tillämpas på ett felaktigt sätt, t.ex. endast mot icke-medborgare. The 21st century marked the birth of a new kind of terrorism. Since then, Europe has suffered frequent terrorist attacks, resulting in countries adopting stricter laws and control measures to combat terrorism. The aim of this thesis is therefore to investigate if stricter anti-terrorist legislation in France and Great Britain can lead to unlawful limitations on human rights. The thesis critically examines international conventions, legislation, case law, articles, and doctrine by using an investigative approach and a comparative method to answer the following questions; what is required for countries to declare a state of emergency and thus have a statutory right to derogate from or limit certain human rights? What legal measures regarding preventive detention and other control measures have France and Great Britain adopted to combat terrorism and does the limitations violate Article 5 of the ECHR? How is the right to non-discrimination regulated in Article 14 of the ECHR? The thesis also aims to clarify if any limitations of human rights can be justified by the legal theories of John Finnis. In conclusion, the thesis reveals that terrorism can constitute a state of emergency according to Article 15 of the ECHR. Thus, both France and Great Britain's declarations of states of emergency are accepted and legal in accordance with Article 15 of the ECHR. Furthermore, the thesis states that the legislation in France and Great Britain, which regulate preventive detention, may constitute a possible violation of article 5 ECHR, due to its lack of predictability. The thesis has also shown that the legislation regarding preventive detention may constitute a violation of article 5 ECHR if its applied wrongfully and thus, may also constitute a violation of article 14 ECHR.