Riskanalys i polisverksamhet : fungerar det? Slutrapport från ett utvärderingsprojekt

De olika verktyg för riskbedömning av upprepat våld på individnivå som används inom svensk polis idag och hur de fungerar i rutinverksamhet har hittills utvärderats i begränsad utsträckning. I föreliggande rapport sammanfattas resultat från fyra studier i vilka verktygen Check-10(+), SARA:SV och Skånemodellen har utvärderats (Mellgren m.fl ., 2012; 2014a; 2014b; Svalin m.fl ., 2014). Samtliga verktyg bygger på kunskap om riskfaktorer för de olika brottstyper för vilka återfallsrisken ska bedömas och stöd- och skyddsåtgärder sättas in. Den mesta kunskapen kommer dock från andra verksamheter än polisverksamhet. Följande frågor diskuteras i rapporten: *Vilka är de ärenden som blir föremål för strukturerad bedömning och hur fungerar den initiala bedömningen som sorteringsgrund? * Bidrar processen med riskanalys till minskad upprepad utsatthet? * Kan riskanalys anses fungera väl i polisverksamhet? Den initiala bedömningen är det första steget i riskanalysens process. Om den inte fungerar är sannolikheten större att inte heller den strukturerade bedömningen i steg två fungerar. Genomgången av de ärenden som blir föremål för riskanalys med Skånemodellen, Check-10(+) och SARA:SV visar att få av alla de ärenden som anmäls under ett år bedöms strukturerat. Av dem är det endast ett fåtal där det bedöms föreligga särskilt förhöjd risk, de fl esta bedöms som låg eller medelhög risk. För att vidare svara på frågan om de mest allvarliga ärendena blir bedömda bör en uppföljning göras för ett urval av de ärenden som inte går vidare till strukturerad bedömning för att kunna jämföra återfallsfrekvensen med och utan bedömning och tillhörande stöd- och skyddsåtgärder. För samtliga undersökta verktyg och de bedömningar som genomförts utifrån dessa är det interna bortfallet stort för vissa faktorer, särskilt för de som rör gärningspersonens psykiska hälsa. * Detta innebär i praktiken att bedömningar av risk görs utan ett komplett underlag. Det i sin tur innebär att den träffsäkerhet man haft i de vetenskapliga studierna av verktygen inom andra verksamheter inte går att uppnå i polisens vardagsarbete. Förlusten i träffsäkerhet kan vara så stor att bedömningen närmar sig slumpnivån. Då är det meningslöst att alls göra riskbedömningar. * Verktygen visar låg prediktiv validitet, andelen upprepat utsatta bland ärenden som bedömts med Skånemodellen och SARA:SV är stor, till- gången till åtgärder är begränsad och åtgärdernas preventiva förmåga förefaller vara svag och kan i vissa fall antagligen öka brottsrisken. Riskbedömningarna kan vara mycket bra men om de åtgärder som vidtas på basen av riskbedömningar och ekonomiska kalkyler inte har någon effekt, t.ex. en viss brottspreventiv åtgärd som enligt kriminologisk forskning inte fungerar brottspreventivt på en viss grupp av kriminella – då är vinsterna med verksamheten små. När de första moderna riskbedömningsmetoderna lanserades i mitten av 1990-talet fokuserade man ute slutande på riskbedömningen – inte vad som skulle göras utifrån den. I dag är riskbedömningar av detta slag alltid sammankopplade med riskhanteringsåtgärder. Om ambitionen är att basera denna typ av verksamhet på vetenskap räcker det inte att utvärdera om riskbedömningarna är tillräckligt bra – vi måste också utvärdera effekten av de åtgärder som styrs av riskbedömningen. Mot bakgrund av detta är en av de viktigaste slutsatserna – och rekommendationerna – att kunskapen om hur verktygen fungerar måste öka innan rekommendationer görs. Sammanfattningsvis, leder riskanalys till minskad upprepad utsatthet för brott och kan verktygen anses fungera väl i svensk polisverksamhet? Ett kortfattat svar på frågan är: Nej, inte baserat på de utvärderingar som genomförts inom detta projekt. Kunskapen om vilka ärenden som inte bedöms är begränsad och vi vet inte om ”rätt” ärenden går vidare. Baserat på att fl est ärenden bedöms som låg eller medelhög risk är en rimlig slutsats att många högriskärenden missas. Bortfallet är ibland så högt att bedömningens validitet måste ifrågasättas, dvs. man mäter inte det man avser att mäta och en bedömning baserad på bristfällig information riskerar att bli felaktig. Detta bekräftas av att träffsäkerheten är låg och andelen upprepat utsatta hög. I tillägg är interbedömarreliabiliteten i vissa avseenden låg, både för Skånemodellen och för SARA:SV. En kritisk faktor är det första steget i riskbedömningen (screening), dvs. procedurerna för att välja ut ett begränsat antal av alla inkommande ärenden, som sedan går vidare till en strukturerad riskbedömning. Det bör vara möjligt att skapa välfungerande screening-rutiner på basen av redan kända sakförhållanden och befi ntliga databaser, dvs. aktuariska riskfaktorer som är omedelbart tillgängliga för polisen vid screeningen. Sådana riskfaktorer är ålder, kön, tidigare kriminalitet i allmänhet och våldskriminalitet i synnerhet, offer (närstående och/eller andra), brottsbredd (många olika typer av tidigare brott), vårddomar och indikatorer på missbruk. Polismyndigheten bör genomföra större utbildnings- och implementeringsinsatser samt följa upp, utvärdera och anpassa arbetet med riskbedömning av våld på individnivå. Därefter bör nationella verktyg rekommenderas och riktlinjer för arbetet tas fram. Detta kräver resurser, men menar man allvar med satsningen på riskbedömningar är detta nödvändigt. Punktinsatsernas tid bör vara förbi och det långsiktiga förbättringsarbetet inledas omgående