Fallolyckor bland äldre på sjukhus Riskfaktorer och prevention: Vad kan sjuksköterskan göra -en litteraturstudie

Bakgrund: Fallolyckor bland äldre är ett stort samhällsproblem, risken för fall och fallskador ökar markant med åldern. Äldre som vårdas på sjukhus är speciellt utsatta, med hög fallrisk och högre andel svåra skador efter fall. Sjuksköterskan har ett stort ansvar för patientsäkerheten och att aktivt förebygga fallolyckor. Effektiv fallprevention kräver att riskfaktorer till fall identifieras hos individen. Det praktiska fallpreventiva arbetet i dagens sjukhusvård är främst organiserat i åtgärdsprogram mot ett flertal riskfaktorer. Syfte: Att belysa orsaker till fall för äldre patienter inom den somatiska sjukhusvården samt sjuksköterskans arbete för att förebygga fall. Metod: Modifierad litteraturöversikt enligt Axelsson (2008.) 13 kvalitetsgranskade vetenskapliga artiklar från databaserna PubMed och Cinahl presenteras. Resultat: Kognitiva problem särskilt delirium ökar fallrisken markant. Övervägande enighet fanns om att nedsatt gång- och balansförmåga, tidigare fall och behov av stöd med personlig ADL ökar fallrisk. Oenighet råder om kön, ålder, läkemedel, perceptionsstörningar eller specifika sjukdomar ökar fallrisk. Sjuksköterskans fallpreventiva arbete bör vara systematiskt och riktat mot ett flertal riskfaktorer bland patienter med visad fallrisk. Sjuksköterskan kan förebygga fall både genom med arbete med den egna professionen eller som en del av ett interdisciplinärt team. Slutsats: Speciellt delirium, men även tidigare fallolyckor, nedsatt gång- och balans och hjälpbehov med ADL bör beaktas som riskfaktorer för fall bland äldre sjukhuspatienter. Sjuksköterskan kan genom systematiskt arbete mot ett flertal riskfaktorer själv eller i ett team reducera antalet fall och sänka fallrisken Studier som reducerar antalet fall kan inte alltid se färre skador till följd av fall, ingen slutsats kan dras om det fallpreventiva arbetet verkligen förhindrar skador. Ingen slutsats kan heller dras om åtgärder som bör ingå i det förebyggande arbetet. Viss evidens pekar dock på att arbete mot interna riskfaktorer bör prioriteras.Background: Accidental falls among the elderly is a major social issue and the risk of falling and severe injuries increase with age. The elderly in a hospital environment is especially at risk for falling and to suffer severe injuries. The nurse has a large responsibility for patient safety and to actively prevent accidental falls. Effective fall prevention requires identification of risk factors in the individual at risk. The practical fall prevention of today is generally structured in multifactorial programs. Objectiv: To illuminate the causes of accidental falls among elderly hospital patients and the nurse’s preventive work to reduce these falls. Method: A modified version of a literature review according to Axelsson (2008.) Thirteen quality reviewed scientific papers from the databases PubMed and Cinahl were presented. Result: Cognitive issues, especially delirium, significantly increase risk. Gait and balance deficit, previous falls and being dependent for personal ADL was predominantly viewed as significant risk factors. There was disagreement to whether age, gender, perception deficits, medication or specific medical diagnosis were significant risk factors. The nurses fall preventive work should be systematic and multi factorial. The nurse can reduce the number of falls and the risk of falling either alone or in an interdisciplinary team. Conclusion: Especially delirium but also gaite- and balance deficits, previous falls and being dependent for ADL should be viewed as significant risk factors. The nurse can, in a team or by herself, prevent falls and lower the risk of falling through a systematic multi- factorial prevention. Studies which reduce the number of falls do not show fewer fall related injuries and no conclusion can be drawn to whether the preventive measures actually prevent injuries. No conclusion can be drawn to what specific measures should be used to lower fall risk, though there is some evidence internal risk factors should be prioritized