Skönlitteratur som ett pedagogiskt redskap i historieundervisningen

Syftet med min uppsats har varit att undersöka hur skönlitteratur kan användas som ett pedagogiskt redskap i ämnet historia på gymnasiet. Jag har utgått från svenskämnet för att sedan applicera deras metoder och teorier på historia. Genom det har jag kunnat lyfta fram väsentliga och användbara pedagogiska redskap. Därefter har jag använt mig av dessa redskap på två skönlitterära böcker för att för att mer konkret visa hur en lärare i historia kan använda sig av skönlitteratur i sin undervisning. Huvuddelen av min litteratur har handlat om olika didaktiska metoder hur lärare kan använda sig av skönlitteratur i svenska. Kursplanerna har också utgjort ett viktigt underlag för min uppsats. Dessutom har jag intervjuat Eva Queckfeldt, docent i historia vid Lunds universitet som är stark förespråkare av skönlitteratur i undervisningen. Jag har i min undersökning kommit fram till att ett etablerat samarbete mellan historie- och svensklärare är av stor vikt. De senare kan ge tips och dela med sig av sina erfarenheter. Samtidigt är skönlitteratur ett bra komplement till läroboken om eleven vill utnyttja det genealogiska perspektivet, vilket innebär att eleven utgår ifrån sig själv och letar sig tillbaka i tiden för att få svar på egna frågor rörande sin samtid. Det är också viktigt att som lärare hela tiden vara medveten om var eleverna befinner sig i sin läsning. Genom enkla redskap som läsloggen kan lärarna följa eleverna och få en inblick hur de resonerar. Ett bra sätt att arbeta med skönlitteratur är genom diskussioner. Eleverna får möjligheter att ventilera sina åsikter, samtidigt som de lär sig av varandra. En annan slutsats är att användningen av skönlitteratur i historieundervisningen beror också mycket på tid, intresse och ekonomi