(Un)Conditional Capacity-Building - Aymara Women Organizing for Social Change

Om missgynnade och underordnade kvinnor i strikta klassificeringssystem ska förändra sin position krävs socialt deltagande och kollektiv handling, men hur? Flertalet Aymarakvinnor har upplevt att ”kapacitetslärande” åtgärder har varit framgångsrika, men till vilken nivå? Att vara del av samhälles fattigaste befolkning betyder ett liv under en mångfald sociala orättvisor. I den här uppsatsen argumenterar jag för att kapacitetslärande är ett potentiellt verktyg för social förändring. Detta gör jag genom att hänvisa till den informella utbildningen och det symboliska kapital som åtgärden omfattar, sett ur ett makt- och självbestämmande-perspektiv. Genom att förmedla de förhållanden som Aymarakvinnorna lever under, och med hjälp av intersektionalitetsteorin presenterar jag några av de faktorer som försvårar dessa att nå en radikal social förändring. Likväl är ursprungskvinnornas sociala påverkan och aktivism central i kampen för rättvisa.If deprived and subordinate women in rigorous systems of stratification are to change their position, social agency and collective activism is needed, but how? Several Bolivian Aymara women have experienced processes of “capacity-building” to be a successful measurement, but to what extent? Being part of the poorest sectors of society implies being dominated by a diverse spectrum of social injustices. In this paper I argue that capacity-building may be a potential tool for social change. I will show this by referring to the informal education and the “symbolic capital” this embraces, seen from an empowerment perspective. By illustrating the conditions under which the Aymara women live, I will, with the help of intersectionality theory present some of the factors which impede them to bring about a radical social change. Nevertheless, the indigenous women’s agency and activism are crucial for the achievement of social justice