Tobak och parodontit-rökning och snusning

I detta arbete besvaras frågorna angående tobak och parodontit utifrån en vetenskaplig grund. Rökning är starkt förknippad med olika former av negativa hälsoeffekter som parodontit. Utifrån olika studier har det visat sig att rökare har en större prevalens och svårighetsgrad av parodontit jämfört med icke-rökare. Rökare uppvisar även mer fästeförlust samt bennedbrytning. Graden av rökexponering är proportionell med parodontitutvecklingen. Ju fler cigaretter som förbrukas innebär desto svårare parodontit. Studier har visat att rökningen har en påverkan på flera olika funktioner/komponenter som är nödvändiga för parodontiets vitalitet och välbefinnande. Denna påverkan på parodontiet kännetecknas av försämring/skada på PMN-celler, kollagen, C-vitamin, mikrofloran i plack, blödning, osteoklasternas aktivitet samt lymfocyternas funktion. Skador på dessa komponenter försämrar parodontiets funktion genom nedsättning av immunförsvaret och därmed försämring av återbildning av förstörda beståndsdelar av parodontiet. Läkningen på fördjupade tandköttsfickor är nedsatt hos rökare vilket tyder på att rökningen spelar en viktig roll både för utvecklingen och för progressionen av parodontit samt prognosen för den parodontala behandlingen. Eftersom tobaksbruk är en stor riskfaktor för utvecklingen av parodontit leder det till försämrad parodontal hälsa och mindre effektiv parodontal behandling. Patienter som slutar röka uppnår bättre parodontal hälsa jämfört med patienter som fortsätter röka. Studier som rapporterar ett eventuellt samband mellan snusning och parodontit är oeniga. Vissa studier tyder på att snus har en direkt parodontitframkallande effekt medan andra studier rapporterar ingett samband mellan snusning och parodontit. Den indirekta påverkan sker genom att balansen på produktion av makrofager rubbas samt tillväxten av fibroblaster försämras. Snusare har ökad förekomst av tandsten, gingivit samt gingivaretraktioner