Foderrelaterad fång hos häst

Fång är en vanlig hästsjukdom som medför stort lidande för den drabbade hästen. Av många olika fångframkallande faktorer är de foderrelaterade de vanligaste. Syftet med arbetet var att undersöka vilka vetenskapliga stöd det finns för att det är möjligt att förebygga foderrelaterad fång genom en väl anpassad foderstat. Arbetet var en litteraturstudie av vetenskapliga texter, utvalda genom sökningar i databaser, för att ta reda på vad som är känt om vad som startar ett fånganfall, hur kroppen påverkas samt vilka hästar som är i riskzonen för fång. Målet var att ta reda på vilka vetenskapliga rekommendationer det finns för utfodring av hästar i riskzonen, både när det gäller planering av foderstat och val av fodermedel, men även när det gäller bete för dessa hästar. Studien visade att foderrelaterad fång troligen framkallas av ett för stort intag av kolhydrater i form av socker, stärkelse eller fruktan, vilket startar ett bara delvis känt händelseförlopp i kroppen som leder till att vävnader i hovarna mer eller mindre bryts ner. Stärkelse och fruktan initierar sannolikt fång via påverkan av mikrobfloran i grovtarmen. Stora intag av socker eller stärkelse kan leda till höga insulinhalter i blodet, vilket också har visat sig kunna starta ett anfall. Insulinresistens, som kan uppkomma p.g.a. sjukdom, fetma eller långvarig fel-utfodring, ökar risken för fång. Hästar i riskzonerna bör inte utfodras med för höga halter av icke strukturella kolhydrater (NSC) och med en noga uträknad foderstat, där det totala energiintaget bör kontrolleras så att de inte blir överviktiga. Deras foderstat bör helst bestå av grovfoder med analys av NSC där innehållet inte överskrider 10-12 %. Om näringsinnehållet behöver ökas för att uppnå protein- eller energibehovet är spannmål olämpligt, medan sojamjöl är ett lämpligt proteintillskott och betfibrer eller urvattnad betfor och olja exempel på bra energifodermedel. Bete kan vara farligt för dem eftersom halten av NSC i ett bete kan variera mycket och det är därför viktigt att på olika sätt begränsa betet. Slutligen konstaterades att det, i alla fall rent teoretiskt, bör gå att minimera riskerna för ett anfall även om det inte kan uteslutas. Det är dock tyvärr fortfarande, trots intensiv forskning, mycket som är oklart om själva sjukdomsförloppet och hur man på bästa sätt kan undvika de farliga kolhydraterna i fodret.Laminitis is a common equine disease leading to severe pain and suffering for the affected horse. Feeding–associated laminitis is by far the most common variant of the illness. The purpose of the study was to explore existing scientific evidence of the possibility to prevent laminitis by a wisely adjusted feeding regimen. The study is a literature review of scientific articles selected using the electronic resources of the library of the Swedish Agricultural University. The aim was to find out what is current knowledge of induction and physiology of laminitis and how to identify the horse at risk. Further, to investigate evidence-based recommendations for feeding and pasture of horses at risk. Feeding-associated laminitis is probably induced by excess intake of carbohydrates like sugar, starch or fructan. The carbohydrate overload induces an only partially known process resulting in the separation of the pedal bone from the hoof wall. Fructan and non-digested starch probably induce laminitis through their effect on the microbial flora of the large intestine. Excess intake of sugar and digested starch increase insulin levels. Continuously high blood insulin levels are a major risk factor for laminitis. Horses at risk should not be fed large amounts of Non Structural Carbohydrates (NSC) and the total energy intake should be restricted to avoid obesity. NSC should be limited to 10-12 % of total energy intake. If forage alone does not satisfy nutritional needs, soy meal or other protein concentrates could be fed. Beet fibre and oil are safe energy feeds. Grain should be avoided or at least restricted. Pasture should be restricted especially when NSC is expected to be increased in the grass. Regular exercise increases insulin sensitivity and thereby decreases the risk of laminitis. In theory it would be possible to minimize the risk of laminitis. It is however, despite intense research, a lack of detailed knowledge of the laminitis process why the optimal preventative countermeasures are not yet identified