Stureholms myllrande våtmark under 250 år

Vatten, en förutsättning för livet på jorden. För att kunna odla jorden krävs vatten både i form av nederbörd och växttillgängligt vatten. Alltför stor okontrollerbar tillgång till vatten kan skapa odlingsproblem på åkermark, i skog samt i trädgård och park. Få växter klarar längre perioder av översvämning, de flesta riskerar att dö av bristen på syre. Alltsedan antikens dagar har människan med små medel reglerat sitt vattenbehov. I takt med en växande befolkning har behovet av mark för odling ökat. Med statliga medel började man i Sverige ta våta marker och sjöar i anspråk genom torrläggning och nyodling. Alla marker visade sig i längden inte vara lämpliga för odling och behovet att avleda vatten genom olika former av dikning tilltog under 1800-talet. Den agrara revolutionen under 1800-talet accelererade och påverkan på vattnets vägar tilltog. Ett förut relativt fuktigt och kärrtäckt landskap i nordvästra Skåne, där denna fallstudie utförs, utvecklades till ett landskap genomkorsat av öppna diken. Genom att täcka diken och lägga dräneringsrör i kulvert kunde de tidigare små skiftena mark utvecklas till de stora odlingsfält vi idag ser. Efterhand som de nedgrävda dräneringssystemen har föråldrats har de i de flesta fall ersatts av moderna plastmaterial. Genom Sveriges EU-inträde 1995 fick vi en ny jordbrukspolitik kallad Omställning -90. Under en period i slutet av 1900-talet infördes trädesbidrag för att lägga överskottsmark i vila. Idag har vi genom EU-beslut 16 miljömål att fylla, Myllrande våtmarker är ett av dessa. Under de cirka 150 år som gått sedan den agrara revolutionen pågick som mest, har pendeln svängt från å ena sidan beslutet om att vinna odlingsland genom att leda bort vatten, till den andra sidan, att nu använda den mest lämpade våta marken till våtmark. Är den mest lämpade våta marken för våtmark alltid den mest lämpade platsen att anlägga våtmark på? Enligt forskningsprojektet Vastra är en våtmark i första hand avsedd som näringsfälla, vilket gör att en placering i odlingslandskapet med omgivande åkermark är en lämplig plats för en våtmarksanläggning. För att motivera användning av ekonomiska medel för anläggning av våtmarker är mångfasetterad användning av ytvattenresurserna en möjlighet och en önskan. Något som gynnar en ökad biologisk mångfald, men som också kan ge ökade möjligheter till rekreation och kunskapsinhämtning i ett historiskt kultur- och odlingslandskap. I mitt kandidatarbete inom landskapsingenjörsprogrammet år 2004 har jag beskrivit Stureholm – en herrgårdsträdgårds historia, utveckling och framtida skötselmål. Fem år har gått och när jag nu blickar tillbaka på det första arbetet finns följande att läsa under rubriken ’Riktlinjer för åtgärder och skötsel med underrubrik dränering: ’Det dåliga fallet gör att det ofta blir vatten stående och bland annat detta har troligen varit en bidragande orsak till att delar av lindallén vid landsvägen har dött. Att öppna upp en djupare damm i ytterområdet åt öster, där hjortar kan söka vatten och svalka, kanske kan vara en möjlighet värd att undersöka, för att leda vatten bort från parken och skogen, vid höga vattenflöden.’( Brunnström, 2004,s.57) Tanken på en översvämningsyta fanns således redan 2004, måhända än tidigare, men då tänkt av andra. Sammanslagningen av egendomarna Stureholm och Bjerbolund år 2005 blev inledningen på en översyn av markanvändningen och vilka möjligheter till rationaliseringar som fanns. Egna önskemål och tankar om jordbruket och landskapets utveckling, inom ramarna för den ännu i dag kontrollerade mark- och vattenanvändningen, har sammantaget med god rådgivning och finansiella möjligheter i fallet Stureholm och Bjerbolund, lett till en nöjd våtmarksägare. I samarbete med länsstyrelse och projektörer har gemensamma mål och krafter lett till en fördröjning av vattnets väg till havet, positivt ur många aspekter