Kväveutlakning i frilandsodling av sallat på sandig mojord med reducerade N-börvärdesnivåer

Undersökningens övergripande målsättning och syfte var att reducera kväveutlakningen vid odling av isbergssallat med hjälp av en praktiskt användbar metod för styrning av kvävegödslingen i enighet med grödans behov. Detta innefattar följande punkter: - belysa hur långt behovsnivån kan sänkas utan att äventyra odlingssäkerhet och skördeutfall - belysa de prövade behovsnivåernas inverkan på kväveutlakningen - belysa vilken roll en eftersådd fånggröda kan spela för att ytterligare reducera kväveutlakningen - belysa kväveupptagets horisontella fördelning (i resp. mellan raderna) I ett 3-årigt försök på sandig grovmo i södra Halland studerades kväveutlakning och skördeutfall vid odling av isbergssallat odlad i två kulturer per år. Alla led N-gödslades med en radmyllad startgiva om 30 kg H/ha vid resp. plantering. Kvävegödslingen i övrigt doserades enligt en variant av den s.k. börvärdesmetoden som byggde på att summan av mineralkväve i marken (0-30 cm) och tillförseln av gödselkväve 5-6 veckor efter klantering skulle uppgå till ett visst minimivärde. De tre börvärden som tillämpades i kultur 1 var 120 (B120), 100 (B100) resp. 80 (B80) kg N/ha. I ett fjärde led, med börvärde = 100, såddes höstråg som fånggröda efter skörd (B100 + fg). Börvärdena till kultur 2 var genomgående 10 kg N/ha lägre. Den totala medeltillförseln av gödselkväve i de tre leden utan fånggröda uppgick till 106, 82 resp. 59 kg N/ha till kultur 1, och 69, 56 resp. 43 kg N/ha till kultur 2. I ledet med fånggröda minskade kvävegödslningsbehovet med i medeltal ca 7 kg N/ha och kultur de år då fjolårets fånggröda brukats ned på våren. ---- Kunskaperna om kväveutlakningen i och efter frilandsodling av grönsaker under svenska förhållanden har varit tämligen små. Beroende på om kulturen är kort- eller långväxande (skördetiden) kan man förvänta sig olika effekter på utlakningsrisken. Den totala tillförseln av gödselkväve liksom tillförselns fördelning i tiden kan påverka grödans utnyttjande av tillgängligt kväve samt hög grad risken för utlakningsförluster under växtperioden. Det senare gäller speciellt i bevattnade odlingar där risken för avrinning från rotzonen under sommaren kan vara betydande. Mängden kvarlämnade skörderester liksom jordbearbetningar efter skörd har troligen också betydelse frigörelsen av utlakningsbart kväve under hösten. Resultat från pågående försök vid bl.a. Mellby visar att senareläggning av all jordbearbetning på hösten påtagligt minskar höstmineraliseringen av kväve. Jämförelser med fånggrödor i spannmålsodling antyder att mer än hälften av den utlakningsminskning som har uppmätts kan bero på den ändrade bearbetningsrutinen vid fånggrödeodling. På grund av de befarade praktiska svårigheterna att använda fånggröda anlades ingen insådd fånggröda i något av huvudleden. Användningen av fånggröda torde dock behöva undersökas närmare i speciella studier. Projektet syftar att ge en första inblick i utlakningsriskerna i fältmässig grönsaksodling och förhoppningsvis ge ledtrådar om vilka typer av åtgärder som kan reducera utlakningsriskerna