Ättika som ogräsbekämpningsmedel på hårdgjorda ytor

Idag kan användningen av ättika som ogräsbekämpningsmedel i princip ses som förbjuden när den sker yrkesmassigt. Detta eftersom försäljning och hantering av ättika för bekämpningssyfte enligt förordningen (1985:836) om bekämpningsmedel är förbjudet. Det är inte heller ur arbetsmiljösynptunkt lämpligt att bekämpa med icke registrerade kemiska medel som saknar skyddsföreskrifter, och vars effekter på brukare och miljö är mer eller mindre okända. Många kommuner har principbeslut på att kemiska bekämpningsmedel inte får användas på hårdgjoda ytor. Dessa är politiskt fattade beslut som ofta leder till att det är svart att bibehålla samma skötselstandard som tidigare inom de tilldelade ekonomiska ramarna. Detta ger ett sökande efter andra medel att bekämpa med, t.ex. allmänkemikalier som ättika. Eftersom dessa ämnen inte är registrerade som kemiska ogräsbekämpningsmedel ses de som alternativ. Med ökande krav på lägre skötselkostnader och fortsatta krav på låg kemikalieanvändning kommer sökandet efter dessa "alternativa" metoder att fortsätta. Det bästa vore att ansöka om registrering av ättika som bekämpningsmedel, så att en riktig provning fick visa om det är bättre än nu använda kemiska bekämpningsmedel. Men så länge som flertalet kommuner i princip inte tillåter användning av kemiska bekämpningsmedel är detta ingen direkt lösning på problemet. Det behovs en ökad dialog mellan de politiker som fattar besluten om förbud mot kemisk bekämpning och de tjänstemän som ska genomföra besluten i praktiken sa att förståelsen ökar för vad besluten medför i ökade kostnader eller sänkt skötselstandard. Det behövs också en helhetssyn på olika bekämpningsmetoders totala effekter. Det finns dock en brist på utvärderingsmetoder för att jämföra olika bekämpningsmetoder ur alla olika aspekter. Det krävs utvärderingsmodeller där påverkan på användare och miljö på kort och lång sikt, beskrivs så att olika ogräsbekämpningsmetoder blir jämförbara inte bara ur ekonomisk synvinkel. Ättika klassas som ett lättnedbrytbart ämne. Det bryts relativt lätt ned av naturligt förekommande mikroorganismer. Vid fullständig nedbrytning av ättika bildas koldioxid och vatten. Används ättika framställd från petroleum, innebär det ett extra tillskott av koldioxid till atmosfären. Någon större drivhuseffekt av ättika p.g.a. koldioxidtillskottet är dock ej att räkna med. Ättikan kan, redan vid låga koncentrationer och vid kortvarig exponering, leda till dödlighet samt förgiftning av vattenlevande organismer. Men ättikans akuta giftighet på vattenlevande organismer är måttlig i jämförelse med nu använda bekämpningsmedel. Det är endast större lokala utsläpp som kan utgöra en risk för de vattenlevande organismerna. Det kommer sannolikt inte att vara något problem med ättika i dagvatten etc. på grund av att ättikan kommer att spadas ut kraftigt vid regn. Det finns ingen risk för upplagring av ättika i levande organismer. Den typ av hårdgjorda ytor på gatumark som kan skadas och angripas av ättika ar betongytor. Övriga markbeläggningar såsom asfalt och gatsten är motståndskraftiga. Ättikans angrepp på betong är relativt liten vid den exponeringstid som det är fråga om vid ogräsbekämpning. Markstrukturen (i sand och grus) under de hårdgjorda ytorna påverkas ej av ättika. Markstrukturen i planteringsjordar kan däremot förstoras av ättika om den innehåller höga halter lera. Ättiksyrajonen (Ac-) är ett kraftigt extraktionsmedel, som kommer att lösa ut näringsämnen och tungmetaller, vilka då transporteras nedåt i marken eller med dagvatten. Den rörlighet som ättikan har i grus och sandbaddar kan jämställas med vattnets rörlighet i dessa material. Ogräsbekämpning med ättika på hårdgjorda ytor, som ligger på lätt dränerat material t.ex. sand, utgör därför en större risk för utlakning till djupare delar av marken än för mer finkorniga kornstorlekar. Det finns inga uppgifter på hur långvarig pH-sänkningen kommer att bli vid ogräsbekämpning med ättika, i de material som de hårdgjorda ytorna vilar på d.v.s. i sand- och grusbäddar. Den pH-sänkning som uppstår i torvjord vid ogräsbekämpning med ättika är däremot endast kortvarig. Det har visats i ett ogräsförsök där 0.24 liter 24 % ättika per kvadratmeter användes. Efter 2 dagar hade pH-värdet i jorden, bestående av 85 % torv och 15 % sand, återgått till det ursprungliga värdet. Mängden vätejoner från 0.9 liter 12 % fullständigt dissocierad ättiksyra är ca 70 gånger större, än den mängd vätejoner som faller ned med regnvattnet varje år. Vätejonkoncentrationen från ättikan på ytan kommer dock inte att bli så hög beroende på att syran relativt snabbt bryts ned till koldioxid och vatten. Det vill säga att pH-värdet kommer ej sjunka så kraftigt. På den behandlade ytan kommer den verkliga mängden surgörande ättika genom avdunstning och ytvattentransport att ytterligare reduceras. Hela ättikans molekyl kan avdunsta till atmosfären. Detta ökade tryck på miljön med i atmosfären borttransporterade surgörande medel är försumbart. Erfarenheter från olika ogräsbekämpningsförsök på hårdgjorda ytor med ättika tyder på att syran inte har någon större påverkan på omgivande vegetation. Det kan uppstå lokala problem vid bekämpning med ättika i form av besvärande ångor, men dessa problem kan avhjälpas med lämplig skyddsutrustning. Den 12-procentiga koncentration av ättika som har används i försöken på hårdgjorda ytor klassas som irriterande for ögon och hud. Denna klassificering gäller koncentrationer från 10 % till 25 %. Lämplig skyddsutrustning vid exponering för ättika kan vara skyddskläder, handskar, skyddsglasögon och eventuellt andningsmask. Ogräsbekämpningsförsöken i Lund och Göteborg med ättika visade att det på hårdgjorda ytor under ett ogräsrikt år behovs 3 - 4 behandlingar under hela växtsäsongen. Vid varje behandling kravs drygt 0.2 liter 12 % ättika per kvadratmeter for att få 90 % ogräsdöd (LD90) och drygt 0.3 liter 12 % ättika per kvadratmeter för att få 95 % ogräsdöd (LD95). Årskostnaden för ogräsbekämpning på hårdgjorda ytor uppskattas till 2.10 - 4.20 kr/m2. I försöket studerades hur känsliga de olika ogräsarterna var mot ättika. Den art som dog vid lägst mängd ättika var krypnarv (Sagina procumbens). Därefter kom vitgröe (Poa annua) och groblad (Plantago major), vilka var ungefär lika känsliga. Maskros (Taraxacum vulgare) var den art som behövde störst mängd ättika for att bekämpas. I de försök som har gjorts tyder det på att ättikan är ett kontaktverkande ogräsmedel med bredverkande (ej selektiv) effekt